Känslan är först svår att känna igen, men stegen blir lite tyngre, humöret lite svajjigare, mörkret lite mörkare och glädjen tycks vara svår att nå vissa stunder.
I år liksom alla föregående 12 åren, infinner sig denna något dystra tid ungefär nu. I år liksom alla föregående år, fattar jag först inte vad det är med mig, men så till slut så inser jag ändå att det är sorgen som knackar på.
Sorgen över att ha ett barn för lite.
Sorgen över att jag aldrig fick lära känna min William.
Sorgen över att han kanske kunde ha levt om inte OM fanns.
Jag lever med sorgen vid min sida 365 dagar om året och ännu vet jag inte om det har gått en dag på dessa år som jag inte har skänkt William en tanke.
Han är med mig överallt och för det mesta gör han mig glad. Men när december månad närmar sig så kommer de, minnena av den plågsamma första tiden efter hans död. Minnena av kaos, förtvivlan och otröstlighet....
Det är de som är svårast att hantera och det är de som kommer med årstiden precis i den vevan man börjar tänka på julen. Även fast jag har lärt mig tycka om julen och njuta av glöden i mina barns ögon inför och under den stora dagen, så är och förblir julen är så mycket William.
Minnena är etsade i högtiden och kommer nog föra med sig sitt vemod tills den dagen jag är oförmögen att tänka.
Nu låter det väldigt tragiskt kanske, som om jag inte kan glädjas åt julen, men det kan jag ändå. För sorgen finns där likt en vän, trots att den har lämnat sår på hjärtat som aldrig läker.
Men jag lever med sorgen, går hand i hand.
Ibland går jag bara så fort att den inte hinner med, men årstiden saktar ner mig till slut, så att sorgen hinner ifatt. Och där är jag nu...
Den 8:e december i år skulle William ha fyllt 13 år. Tonåring!
Jag är mamma till en tonåring i himlen :)'
Prematurbebis v. 24+2
Ängel
4 kommentarer:
Va fint skrivet Gunilla, han ser så fridfull ut lilla William (visst är det bilden ni har i bokhyllan?). Jag kan inte på några sätt förstå hur du känner det, att förlora ett barn måste vara det ABSOLUT värsta som kan hända, men som mamma känner jag verkligen med dig (och sitter naturligtvis med tårar i ögonen, men det skyller jag på graviditeten...).
Grattis i förskott William, och tänk att du har en tonåring;) Kram på dig
Åh vad jobbigt för dig! Jag har inte upplevt att förlora ett barn själv men det måste vara det jobbigaste man kan vara med om. Förstår ju av fotot att han föddes för tidigt. Hur länge fick du ha honom i livet hos dig?
Kram från Gabricia
Jessica: Tack!
Gabricia: Han levde i ca 2 dygn. Han somnade in i min famn vid 8 på morgonen den 10:e december. Det var det värsta jag varit med om faktiskt. Tack för dina ord!
Att förlora ett barn måste vara det värsta man kan råka ut för. Och knappast blir det lättare av att det är helt omöjligt för alla som inte varit med om det att förstå hur det känns. Jag tror inte det kan jämföras med något annan typ av sorg. Det går ju inte ens att läsa om det utan att bli ledsen själv...
Det var en fin beskrivning av sorg. Jag gillar när man försöker sätta ord på sånt som är svårt att sätta ord på, för att det är just känslor.
Skicka en kommentar