En skoltjej

Efter första riktiga hela veckan i skolan är det inte mer än rätt at man får känna sig lite sliten. Såhär gott kan man sova efter att man för första gången gått hem själv efter skolan, och fått en stunds avkoppling i soffan  till en bra film (utan en lillebror som stör dessutom).

Min värld krymper!

Satt igår och läste min gamla blogg (branns.blogg.se) och gick då igenom de äldsta inläggen då jag var i samma tillstånd som nu, dvs höggravid och rörelsehindrad.
Jag skulle inte ha läst....
Minns med fasa hur jobbigt det var sista veckorna med alla förvärkar och sömnlösa nätter då O låg i magen. Vill inte ha det så en gång till!
Men mina sammandragningar blir tyvärr bara värre och jag inser naturligtvis att jag måste lyssna på kroppen. Det gör dessvärre också att jag knappt kan göra någonting längre. Gå längre sträckor och bära tungt har jag ju inte kunnat ett tag pga fogarna, men nu kan det räcka med en småhandling på ICA för att magen ska dra igång på kvällen.
Blir tokig på att inte kunna göra någonting! Är ju pigg i övrigt, känner inte av fogarna så mycket nu då jag vilar mest hela tiden och får faktiskt än så länge sova på nätterna.
Frustration är bara förnamnet.
Går in i v. 30 i morgon. En fjärdedel kvar bara! Måste stå ut!

Har iallafall snälla vänner som tänker på mig :). Igår åkte snälla Anna från solna ända ut till märsta på kvällen och lämnade en kasse DVD filmer, lite godis och popcorn, som jag kan gotta mig med i soffan på dagarna. Har också en och annan skiftjobbande väninna som kan avvara en bit av sin lediga vardag ibland så att jag får lite vuxenumgänge.
Alla trevliga grannar ska heller inte underskattas. När barnen är hämtade så är vi oftast ute, och då finns nästan alltid någon att prata med.
Det är ju det sociala man trånar efter när man är van att jobba och plötsligt blir begränsad i sin värld.
Sist men inte minst så har jag ju massivt stöd från min käre N, som nästan uteslutande står för all markservice här hemma, trots att han jobbar hela dagarna. Han ser dessutom alltid till att jag mår bra både fysiskt och psykiskt. Han borde få medalj!

Ser fram emot helg nu! Det ser ut att bli vackert väder, så jag hoppas att vi kan vara ute och njuta av det sista som sensommaren har att ge.
På återseende!

Allt jag kan önska

Efter att ha träffat en av mina allra närmaste vänner igår, och över en kopp kaffe diskuterat våra olika boendesituationer kontra behov och personliga egenskaper, så har jag reflekterat lite ytterligare.

Jag beskriver gärna min boendesituation som idealisk för en småbarnsfamilj som våran. Vi bor på en gata utan biltrafik (och de få gånger någon kör in bilen så vet de att det kryllar av barn och leksaker i deras färdväg). Barnen saknar i princip aldrig någon att leka med och vill man som förälder ha lite vuxet umgänge så finns i stort sett alltid någon förälder ute vid någon sandlådekant. Kan inte bli bättre!
Jo, för vissa förståss som värnar mer om sin integritet och behov av lugn, än ett fartfyllt kaos och pratsamma grannar dagarna i ända.

Men så ibland, oftast efter en arbetsdag eller en sån dag då man bara är lite extratrött, så kan det bli bara för mycket. Som när man plötsligt har 3 barns blickar i ryggen då man står och lagar mat, med röster som undrar vart dottern är. Eller då det springs genom huset, från baksida till framsida, små fötter i foppatofflor som "ska bara" - dottern och hennes kompisar eller sonen som inte vet vart han vill vara. Eller då halva kvarteret flockas kring något spännande projekt som dottern och hennes kompisar startat på våran tomt.

DÅ....önskar jag IBLAND att vi inte bodde så idealiskt.

Men så ändrar jag mig och inser....precis som jag sa till min vän mellan kaffeklunkarna där på kafét.....det är ju vi vuxna som satt upp spelreglerna.
En öppen dörr betyder välkommen in, en stängd dörr också. Här finns regler, men också frihet att utforka saker och leka lekar som kräver lite mer energi av oss vuxna (mest min käre lekglada N i det här fallet).
Vi vill ju så innerligt att vårt hem ska vara attraktivt för barnen och deras kompisar att vistas i, nu och om 10 år.
Så kan vi skapa en möjlighet att få en inblick i våra barns lekar och kamratrelationer, ja då är det på lång sikt värt det ibland lite högre pris man får betala i form av små-kaos och högljudda barnröster som ekar mellan väggarna i radhuset.
Jag har faktiskt allt jag kan önska.

Skolstart och ensamma dagar

Så har dagen kommit, då W på allvar tagit klivet in i skolvärlden. Första klass!
Vem minns inte den allra första skoldagen? Jag tror det är en dag, som hos de allra flesta, sitter djupt inrotat i minnet på ett eller annat sätt.
På Wilma märktes det igår att det var en märkvärdig dag, alla "gamla" kompisar, samma entré, samma hyllor, men ändå så annorlunda.
Idag när jag lämnade henne utanför klassrummet så hoppade hon in och hade knappt inte tid att säga hej då. Det var lycka, förväntan och nyfikenhet som speglades i hennes ansikte.
Jag hoppas så innerligt att det kommer gå bra för min tjej i skolan alla de år hon har framför sig. Det ska bli så spännande att få följa hennes resa, att få hjälpa och stötta henne när det behövs och inte minst att själv få nya kunskaper. Jag undrar vad hon kommer att lära mig?

Själv har jag numera alldeles ensamma dagar för mig själv, vilket känns konstigt och lite jobbigt. Jag kan ju inte göra mycket annat än att vila och November kommer ju till slut. Men just nu vet jag inte hur dagarna ska fyllas riktigt. Det saknas en innehållsförteckning helt enkelt!

Idag har jag iallafall varit på jobbet och plockat ihop mina saker, tömt skåpet och lämnat in nycklarna. Stannade över lunch och tog en fika innan jag åkte hem igen. Skönt med lite socialt umgänge!
I morgon gör jag nog inget speciellt, men på torsdag är det barnmorskebesök. Ska bli spännande att se vad som hänt sen sist!

Hästar

Idag ska Wilma börja rida, eller åtminstone prova på innan vi helt bestämmer oss.
Jag är glad att hon överhuvudtaget vill gå nära en häst och vill gärna uppmuntra ett eventuellt kommande hästintresse.
MEN (med risk för att provocera den riktigt sanna hästvännen), jag tycker inte om hästar!
Jag har aldrig gillat dessa fyrbenta varelser. En kort period i min barndom låtsades jag tycka om hästar, mest för att smällta in och inte verka feg.
Utgav mig t.o.m för att vara rätt hästvan(?), under en friluftsdag med skolan i stallet, vilket naturligtvis slutade med fiasko.

Min senaste hästupplevelse var för omkring sisådär 12-13 år sedan, då jag blev medtvingad på en tur med islandshästar. Det skulle vara sååå fantastiskt och med hästar som var såååå lätta att handskas med.
Skräcken var total där i båset då jag tydligen skulle kratsa hovar, borsta och sadla på inför ridturen, vilket jag inte alls var förberedd på.
Själva ridturen gick bra, men då de andra njöt av att guppa fram på hästryggen i solen, så kände jag mest en blandning av likgiltighet och avsmak.

Efter det har jag accepterat att hästar inte är något för mig. Dessutom tycker jag de luktar fasligt illa och jag ser inte alls hur de på något sätt kan vara fina.

Fast vad gör man inte för sitt käraste barn! Naturligtvis får hon nu prova på om det är det som hon verkligen vill göra. Kanske kan jag vänja mig vid att mitt barn vill ägna sig åt något som jag inte alls tycker om. Kanske blir det samma effekt som med sniglarna, dessa slemmiga otäcka kryp som förr fick mig att tappa kontrollen helt, men som jag med lite träning från barnen faktiskt lärt mig hantera riktigt bra.
Det passar sig inte med småkrypsfobi när man är småbarnsförälder helt enkelt :).
Lika lite som det passar sig att ha agg mot hästar om ens barn nu ev. ska bli ridtjej.

Hursomhelt så slipper jag stallet nu under hösten iaf. Känns inte lägligt att gå där med stora magen i vädret, så det blir N som får den äran.
Hur det går återstår att se. Fortsättning följer....

Avslutar med bilder på två lyckliga barn under en kort ponnyridning på skansen för ett par veckor sedan. Dessvärre ser det i dagsläget ut som om lillebrorsan är än mer hästintresserad än storasyster, så det kanske blir han man så småningom får tillbringa timmar och åter timmar i stallet med.

Nu är vagnen beställd!

Tänk hur man kan ändra sig när man väl står där i butiken.

Jag var helt inne på att köpa en Quadrolift till vagnen vi sett ut, eftersom det verkade så smidigt. Fast när vi stod där och försäljaren visade oss olika alternativ, så framstod plötsligt liften som ett väldigt opassande alternativ för oss. Vad ska vi med den till? Vi som antingen har barnet i vagnen ute eller vagnen (med barnet i kanske) stående inne.

Vi har ju absolut inget behov av att lyfta i/ur barnet med en lift.

Så vi bestämde oss för en Citykorg istället, för den oinvigde lika med liggvagnsdel.

Färgerna blev Dark Beige till citykorgen och Svart till sittdelen. Kompromissat och klart!

Leverans nångång i mitten av oktober, så det var i grevens tid vi beställde.

Nu återstår bara att bestämma sig för ett babyskydd. Det står mellan Emmaljunga och Brio. Det blir min uppgift nu när jag ändå bara skrotar hemma, att inköpa ett sådant.

Något vi mer har sett ut idag är barnens vinterkläder. Jag är _alltid_ ute i sista sekunden med sådant och missar alla kampanjer och erbjudanden i vanliga fall. Det brukar sluta med ett panikinköp som blir tvunget att kompletteras till jul, för att barnet ska hållas varm och torr hela vintern.

MEN i år har jag allstå bytt taktik :).

Jag skriver _jag_ eftersom det oftast är just jag som står för planering av banens kläder. Fast N har i slutänden lika mycket mandat när det kommer till inköp, så därför släpade vi oss iväg till Kapp-Ahl för att prova ut och godkänna de vinterkläder jag kommit fram till förmodligen blir bästa valet.

Dessa plagg från Kapp-Ahls nya kollektion tror vi kommer att hålla, inte minst för W, som är mer vild än tam i sina vinterlekar. W har iaf blivit döförälskad i "sitt" rosa ställ och vill gärna ha det på momangen! Oskar var inte lika intresserad, men jag tror nog att jag med lite list ska få honom att gilla den blå overallen.

Iveckan ska jag utnyttja lite rabatter och shoppa loss!

Så, några saker på inköpslistan har vi kunnat bocka av. Men det är en hel del kvar inför höstens äventyr med skolstart och bebisankomst. Fast jag tänkte mig ha något roligt att pyssla med när jag ska gå hemma så länge. Shopping _är_ kul!

Så var man sjukskriven då

Har egentligen anat att jag inte skulle klara av att jobba särskilt länge efter semestern. Foglossningen är besvärlig och sammandragningarna blir fler och fler, precis som vid de förra graviditeterna. Faktum är att denna graviditet hittills påminner mycket om Wilmas.
När jag nyss satt och läste Wilmas graviditetsdagbok, så märkte jag hur likartad denna graviditet är. Jag har kännt så också, men nu fick jag lite mer "bevis".

Hursomhelst så var jag på läkarbesök igår och allt såg faktiskt bra ut. Men doktorn tyckte nog att jag med min historik och mina nuvarande symtom, skulle vila så mycket som möjligt.

Så nu är jag sjukskriven en månad framåt, sen tar ju havandeskapspenningen över fram till (förhoppningsvis) bebisen kommer.

Kändes sååå märkligt att gå hem från jobbet igår och liksom veta att man inte är tillbaka på ett år eller så.
Ännu märkligare kändes det i morse att lämna barnen, gå FÖRBI jobbet och sedan vandra hemåt. Jobbet är ju halva ens liv (tidsmässigt iallafall) så det tar nog ett tag att vänja sig.

Hursomhelst så har jag ju desto mer tid att blogga. Vad jag nu ska blogga om i mitt superintressanta liv :).

I helgen ska vi förhoppningsvis åka iväg och beställa barnvagn. En sån här har vi bestämt oss för: Emmaljunga City Cross.

Färgen är vi dock inte på det klara med ännu. Jag tycker Dark Beige, medan Niklas är lite mer inne på Lime eller Royal Blue, alltså betydligt mer färg. Jag skulle kunna tänka mig Candy Pink, om den är mer röd än rosa, fast det är ju så svårt att se på en dataskärm exakt hur färgen är. Här är länken för den nyfikne:
http://www.emmaljunga.se/start.asp?lang=SE&country=SE

Till vagnen ska vi ha en sk. Quadrolift, som man helt enkelt lägger i vagnen när bebisen är liten. Det blir nog jättebra tror jag!

Nu däremot ska jag ägna mig åt att tömma kameran med fler semesterbilder, så att jag kan uppdatera med lite bilder här också sen.