Allt jag kan önska

Efter att ha träffat en av mina allra närmaste vänner igår, och över en kopp kaffe diskuterat våra olika boendesituationer kontra behov och personliga egenskaper, så har jag reflekterat lite ytterligare.

Jag beskriver gärna min boendesituation som idealisk för en småbarnsfamilj som våran. Vi bor på en gata utan biltrafik (och de få gånger någon kör in bilen så vet de att det kryllar av barn och leksaker i deras färdväg). Barnen saknar i princip aldrig någon att leka med och vill man som förälder ha lite vuxet umgänge så finns i stort sett alltid någon förälder ute vid någon sandlådekant. Kan inte bli bättre!
Jo, för vissa förståss som värnar mer om sin integritet och behov av lugn, än ett fartfyllt kaos och pratsamma grannar dagarna i ända.

Men så ibland, oftast efter en arbetsdag eller en sån dag då man bara är lite extratrött, så kan det bli bara för mycket. Som när man plötsligt har 3 barns blickar i ryggen då man står och lagar mat, med röster som undrar vart dottern är. Eller då det springs genom huset, från baksida till framsida, små fötter i foppatofflor som "ska bara" - dottern och hennes kompisar eller sonen som inte vet vart han vill vara. Eller då halva kvarteret flockas kring något spännande projekt som dottern och hennes kompisar startat på våran tomt.

DÅ....önskar jag IBLAND att vi inte bodde så idealiskt.

Men så ändrar jag mig och inser....precis som jag sa till min vän mellan kaffeklunkarna där på kafét.....det är ju vi vuxna som satt upp spelreglerna.
En öppen dörr betyder välkommen in, en stängd dörr också. Här finns regler, men också frihet att utforka saker och leka lekar som kräver lite mer energi av oss vuxna (mest min käre lekglada N i det här fallet).
Vi vill ju så innerligt att vårt hem ska vara attraktivt för barnen och deras kompisar att vistas i, nu och om 10 år.
Så kan vi skapa en möjlighet att få en inblick i våra barns lekar och kamratrelationer, ja då är det på lång sikt värt det ibland lite högre pris man får betala i form av små-kaos och högljudda barnröster som ekar mellan väggarna i radhuset.
Jag har faktiskt allt jag kan önska.