När Emma föddes

En liten berättelse om hur det gick till när vår minsting kom till världen...

Lördagen den 31/10, på alla helgons dag, hade jag fått tid på Karolinska för att sätta igång förlossningen. Hade ju oroat mig mycket, senare halvan av graviditeten, att förlossningen skulle gå så snabbt att vi inte skulle hinna in. Detta med bakgrund mot att de andra förlossningarna gått snabbt, samt att mina prematura sammandragningar faktiskt i det tysta påverkat livmoderhalsen att öppna sig i förtid.

Nu hade jag ändå en tid, vilket kändes skönt att luta sig emot, även om jag trots allt ändå var lite nervös pga alla sammandragningar och förvärkar som terroriserade mig på kvällarna.

Fredag den 30/10, dagen innan vi skulle få träffa vår bebis, hade jag fullt upp att förbereda allt. Åkte med Wilma och handlade på dagen. Det var ju också Halloween-helg, vilket ju barnen såklart uppmärksammar, så ett helt kilo godis var klart nödvändigt att köpa :).
Sedan for dagen och kvällen fram i en hast. Stressade rätt mycket...kände att jag verkligen ville få så mycket som möjligt undanstökat. Ett besök på Williams grav var också ett måste.
Det sista jag gjorde var att hänga tvätten, sen kraschade jag i säng och hade inte de minsta lilla insomningsproblem.

Kl 03.10 vaknade jag av en värk. Kände direkt att det nu var fråga om värk och ingen oskyldig sammandragning. 10 minuter senare kom en till. Låg kvar i sängen till strax efter 04. Då hade jag haft värkar var 10:e minut ungefär och jag kände det var dags att börja klocka dem.
Väckte Niklas som somnat på soffan och sa att det nog hade startat av sig själv. Bad honom att gå och lägga sig för att få några timmars till sömn och lovade att säga till om det blev värre.
Halvsatt i soffan och klockade värkar, som inte blev direkt tätare, men däremot höll de i sig allt längre. De var helt hanterbara i smärtan och jag klarade mig bra genom att koncentrera mig och andas ordentligt.
Kunde äta, blogga och surfa runt på nätet mellan värkarna så någon direkt nöd gick det inte på mig.

Strax efter kl 06 ringde jag ändå till förlossningen. Hade då värkar var 8-9:e minut som höll i sig upp emot 1½ minut. Berättade läget, att jag hade tid för igångsättning på morgonen och varför (allt detta stod ju även att läsa i min journal som BM hade framför sig på dataskärmen), men att det nu hade startat av sig själv.
Talade om att jag kände mig orolig över att vattnet skulle gå, vilket kanske skulle betyda att vi inte hann in.
BM tyckte ändå inte det lät som att mina värkar var värst effektiva (?), hur hon nu kunde veta det. Dessutom var det rätt fullt på förlossningen fick jag veta...fast en plats fanns det.
Uttryckte min oro igen och det faktum att vi ändå skulle in dit på morgonen, men hon tyckte fortfarande att risken var alltför stor att vi skulle få vända hem igen och återkomma på eftermiddagen eftersom det var så hög belastning just då.
Till slut gav hon med sig och förstod min oro. Hon sa att jag kunde äta något i lugn och ro och sedan komma. Ringde mamma som redan var förberedd på att vara barnvakt. Passade på med ett litet bus....sa att det inte blir någon igångsättning, varpå hon utbrast i ett stort VAA!!!? Nej, för det har startat av sig själv så ni får komma NU! Jätteroligt att jävlas lite ;).
Väckte Niklas och tog själv en snabb dusch. Mamma och pappa kom strax innan 07 och jag försökte få ordning på det sista mellan värkarna.
Niklas gick och väckte Wilma för att tala om att vi skulle åka och föda bebisen nu. -"Vem bryr sig" sa hon och somnade om :). Härliga unge!
Precis innan vi skulle gå kom jag på att vi hade 1 kg, i princip orört godis hemma, vilket naturligtvis fick pakas ner i BB-väskan.

Från nu är klockslagen lite luddiga och endast ungefärliga. Var nämligen lite svårt att hålla koll.
Kom iväg runt 07 hemifrån. Pappa körde in oss till förlossningen på Karolinska sjukhuset. I bilen kom värkarna var 6-7:e minut och tilltog ännu lite mer i styrka, men fortfarande inte värre än att det gick bra att andas igenom dem.
Kom till förlossningen några minuter efter 7.30. Hängde över inskrivningsdisken när en värk kom. Fick gå in i ett mottagningsrum med detsamma och nu började värkarna göra ännu mer ont. Försökte kissa utan resultat och fick vänta en stund på BM som skulle skriva in mig.
Sen kom BM och satte en CTG för att hålla koll på värkarna och tanken var nog att jag skulle ligga sådär i ca 30 minuter. Klockan måste nu ha varit omkring 7.50. Inskrivningstiden var 7.45.
Som tur var råkade Niklas av misstag komma åt larmknappen då han skulle hämta vatten åt mig, så efter bara 2 värkar kom BM tillbaka. Hon läste av kurvan och såg att jag hade starka värkar var 5:e minut. Hon tyckte det var lika bra att göra en inre undersökning redan nu för att se hur långt gånget det var.
Förvåningen var stor (hos BM, inte hos oss andra) då hon upptäckte att jag var öppen 10 cm och helt utplånad. Här skulle födas barn!
Samtidigt börjar smärtan bli så svår att jag längtar efter lustgasen. Kommer in på förlossningsrummet vid 08 och börjar genast använda lustgasen. Värkarna kommer tätare och tätare och den nya BM som ska förlösa + en undersköterska har bråda dagar för att hinna duka fram allt.
Få en kanyl i armen och ett försök till ny CTG kurva görs. Jag har dock alltför ont för att vilja samarbeta med grejjer på magen. Eftersom vattnet ännu inte har gått så säger BM mellan två värkar att vid nästa värk tänker hon ta hål på hinnorna så att bebisen kan komma ut. Onödigt att dra ut på smärtan i onödan liksom. Sen lämnar hon rummet!! Hallå!? Jag ligger ju med värkar som avlöser varandra i princip. Konstigt gjort!
Naturligtvis hinner hon inte in igen tills nästa värk och i slutet på den så går vattnet. Eller går....det var en underdrift, hinnorna bokstavligen sprängs och vattnet sprutar tvärs över rummet och blöter ner allt.
USKan försöker torka så att de inte ska halka i allt vatten medan BM förvinner igen (?). Vid nästa värk känner jag att det börjar trycka på och strax kommer BM med en skaplelektrod som de vill fästa på barnets huvud. Jag undrar i mitt stilla sinne hur hon ska hinna få dit den och ser bara hur hon är på väg att föra in den när jag får en kystvärk som inte går att hålla emot.
BM kastar undan det hon har i handen med ett "äsch" och hojtar åt mig att jag ska hålla emot.
Hålla emot? Mot detta? Med vad?
Kroppen kör sitt eget race och innan vi hinner blinka så flyger en liten bebis ut och landar mellan mina ben. En flicka!! En lillasyster! Klockan är 08.25 och vi har varit på förlossningen ca 45 minuter.

Hon skriker direkt och får apgar 10, 10, 10. Rosig och fin i hyn är hon med massa fosterfett. Niklas klipper navelsträngen såklart och sedan kan vi inte slita blicken från vår lilla tjej.
BM och USKan är uppspelta och tackar för att de fick vara med om vår raketförlossning. Själv är jag mest lite chockad men samtidigt glad över att det blev som jag ville, om än med lite ändrade planer.